Det har inte hänt så mkt idag heller; ja vaknar brevid älsklingen, tar en dusch och går till skolan efter att ha ätit lunch... När vi kmr dit så går vi direkt in i aulan och bereder oss på att få lyssna på ett föredrag om sex av nån snubbe som heter Silverstolpe... XD Aja vi sitter där och lyssnar i 1½ timme på när han presenterar nya sätt att säga att man ska runka på ((några exempel är; dra en Tarzan, olja röret och ta en gammal vän i hand XD)) och då vi är klara så ska vi gå till ett klassrum med klassen för att fortsätta snacka om sex med våra mentorer. Och då får vi påståendet ((som vi senare ska ta ställning till)); Det är bättre att vara olyckligt kär än att inte vara kär alls... Höll man med skulle man ställa sig på ena sidan av klassrummet och höll man inte med skulle an ställa sig i andra ändan och jag fick typ black-out... Vad är egentligen bäst; att inte vara kär alls eller att vara kär i någon som inte älskar en tillbaka? Visst det är jättehärligt att vara kär; det är det verkligen men skulle jag klara av att vara obotligt olyckligt kär i någon? - Visst har jag varit kär i någon som inte vetat om det men jag skulle inte säga att det var obotligt =) Tänk att vara så kär att man skulle göra vad som helst för att få vara med personen; trots att personen inte har en aning om att man finns... Den enda gången ja varit obotligt jättekär va då jag träffade Anna och jag inte hade en aning om vad ja skulle göra ett tag; varför skulle hon älska mej? Men det slutade lyckligt iaf =)<3

Hehe åter till frågan; Det slutade med att jag ställde mej i mitten och hoppades på att få slippa svara på varför jg ställt mej just där...

Kärleken är komplicerad....

 Hare<3