...ja eller för Spike i alla fall. Spike är nr. 4 av våra ökenråttor (gerbiler) som vi har haft. Han bor tillsammans med Angel i buren i köket och hn har precis som två andra av våra ökenråttor fått en böld på magen. Piff var den första som fick det och han dog utav det.

Hur some helst så tyckte jag att ja skulle dela med mig utav det. Skulle hjälpa pappa göra rent buren idag och när jag tog upp honom så insåg jag att han gått ner grymt mycket i vikt ((ja menar, hur mycket vägen en sån råtta..men i alla fall)) och att hans sår på magen hade blivit större... Han kommer att dö snart det vet jag. Jag ska inte ljuga och säga att jag kommer att bli förstörd när han dör. Jag gör ändå inget med dom, dom är inte like tama som nr. 1 ((Musse)), 2 ((Piff) och 3 ((Puff)) var och de kommer nog aldrig att bli deet heller. Hur som helst så kommer jag tycka mest synd om Angel som har levt hela sitt liv med samma råtta och sedan, helst plötsligt, blir ensam.

Har Spike talat om för Angel att han är sjuk? Kan han göra det? Är det så djur gör? Har han sagt att han inte mår bra och att slutet är nära?

Om djur inte gör så, så är det fan synd om dom... kanske mer synd än det är om människor. Men ännu värre måste det vara för et djur som blir avlivat. Som med våra kaniner till eempel. Vi tog med Lotta till vetrinären och lämnade Emilie, hennes enda barn hemma. Hos vetrinären får vi veta att hon inte kommer överleva och att vi borde göra slut på hennes lidande. Okej, hon dog smärtfritt men Emelie då? Hennes mamma kom aldrig tillbaka. Hon fick aldrig veta vad som hände. Hon fick inte säga hej då. Det kanske är töntigt att tänka så om djur men dom har fan också känslor. Dom känner. Kanske inte på samma sätt som människor men dom känner. Men om ni har svårt att tänka er detta p.g.a att det är djur det handlar om tänk er människor istället. Tänk om er mamma äkte iväg, ni visste inte vart, och inte kom tillbaka. Eller eran pappa, ett syskon, pojkvän eller flickvän, tänk om... Fett hemskt!