Är det mitt fel att jag känner som jag gör? Är det mitt fel att jag agerar som jag gör för att jag tycker att det är rätt? Är det mitt fel att jag inte tycker att du reagerar på rätt sätt? Är det mitt fel att du känner som du gör? Är det mitt fel att jag har ett liv, ett liv utöver det jag gör med dig?

Är svaret nej tycker jag att du ska lägga ner för jag börjar bli irriterad! Bara för att du säger precis vad du gör varje sekund så måste inte jag göra det, men bli inte arg på mig när jag inte gör det för jag är inte sådan - har aldrig varit och kommer aldrig att bli!

Jag förstår inte så kan du inte bara säga vad det är istället för att låt mig gissa mig fram?

Vi kommer ingenstand ändå...

Nu är jag trött på att vara den som får skulden så fort något går fel och inte som planerat. Jag är trött på att vara den som alla tar ut sina aggressioner på. Jag är trött på att inte bara få vara utan att riskera att få ett slag i form av ord, aningen för något jag sagt eller gjort eller för något som någon annan gjort.

Varför kan inte jag få ha rätt, ens en gång? Jag får inte ens ha rätt då jag har rätt, då har jag fel, enligt dig. Du tror att du vet bäst och att din ord är lag men jag är ledsen att spräcka din perfekta lilla bubbla; så är det inte! Man har inte alltid rätt, trots att du verkar tro det. Men nu är jag trött på det!

Om jag säger något, kanske förbigående eller rakt på så får jag fan för det, även om jag menade något illa med det. Jag är ingen helgon, det har jag aldrig påstått så sluta få det att framstå som om jag har det. Jag har inte sagt att jag alltid har rätt, att allt jag gör är bäst eller att det inte finns någon som inte älskar mig så sluta få det att se ut och låta som om jag anser att jag aldrig för fel, att jag inte gör något mindre bra... Sluta snälla för jag orkar inte höra på.

Det värsta är att så fort jag säger något elakt, i respons till något annat elakt så kommer du och säger till mig, även om det jag fck höra var 1,000 gånger värre. Det kanske inte är så farlig en gång men varje dag, upprepade gånger... Det tär på en, tro mig...

Jag hatar att aldrig kunna göra dig nöjd eftersom att allt jag gör är fel, dåligt och helt enkelt inte nog. Medan allt hon gör är underbart och perfekt, allt!

Bara för att hon får sig att framstå som offret, som den som har blivit sårad osv så antar du automatiskt att jag är skurken, att det är mitt fel utan att höra min verion av det hela. Och även om jag har turen att få berätta min version så kan jag lka gärna låta bli eftersom att du redan vart parti, eftersom att du redan bestämt vem du ska tro på och utse till offret. Jag är trött på det nu!

En mamma ska inte ta den yngres parti oavsett vad. En mamma ska inte väja sida. En mamma ska inte göra så.

Ett syskon ska inte utnyttja att hon kan få föräldern på sin sida. Ett syskon ska inte martyra sig bara för att hon kan, även om det är fel.

Jag påstår inte att jag aldrig gör fel, det har jag aldrig gjort men jag kan ärligt påstå att jag omöjligt alltid har fel, att allt alltid är mitt fel och att det bara är jag som förpestar tillvaron. Jag kan tala om för er att ni är minst lika mänskliga som jag så kom inte här och tro att ni inte är det. Att ni båda skriker på en samtidigt, att båda vänder sig emot en på en gång. Det tär, det gör det oavsett om ni fattar det eller inte. Så fort någon vänder sig emot er så börjar ni skrika, varför? Är det en försvarsmekanism? Att skrika för att man inte ska våga stå för sin åsikt? För att jag ska backa och låta er vinna, som vanligt? Jag vet inte varför ni skriker. Jag skriker själv, der påstår jag inte att jag inte gör men jag skriker inte förrän ni skriker för att få min sak sagd. Skulle jag istället prata normalt skulle nu skrika och jag skulle bli tyst - jag vet hur det fungerar.

Jag är riktigt trött på att vara syndabocken i det hela, alltid, oavsett var det gäller. Jag är riktigt trött på det nu. Varför tror ni att jag så hemskt gärna vill plugga utomlands?

Vanligtvis hatar jag när någon inte avslutar det de påbörjat...

Men i det här fallet kanske jag är redo att älska det!<3

Jag vet inte, jag får väl ersätta dig med något...

Jag kliver på och ser dig sitta där. Du undviker min blick men jag ser att du kollar när du tror att jag inte ser. Men jag ser. Jag ser sådant och det är delvis tack vare dig. Jag tittar på dig då jag går förbi, hoppas att du ska kolla åt mitt håll eftersom att jag vill se din reaktion. Men eftersom att du inte låter dina ögon lämna något mer spännande på fönstrets utsida så fortsätter jag framåt i gången och undrar vad jag har gjort dig. Jag gjorde aldrig något mot dig. Vi brukade ha kul, vi brukade umgås, vi var som syskon, men inte längre. Jag vet inte varför men alla skratten vi delade, tillsammans med allt annat, alla stunder av gläjde och lycka var som bortblåst. Bara för att vi förändrades, vi blev äldre. Jag var mig själv, något som du uppenbarligen inte klarade av och nu är det helt plötsligt mitt fel att du är för feg för att se mig i ögonen, för feg för att hälsa, som vanligt folk skulle gjort. Men jag vet om, tro inte att du behöver tala om för mig, att jag är precis likadan själv. Jag skulle kunna gå upp till dig, hälsa, le en aning eller bara nicka i samförstånd men gör jag det? Nej, och det är bara för att jag är precis som du, feg för att erkänna det som varit. För feg för att inse att vi inte är så olika som vi tror att vi är, att vi egentligen är mer lika än någonsin.

Förlåt för att jag är feg, förlåt för att jag inte hälsar men jag är rädd att du inte kommer hälsa tillbaka.

Som en vis person en gång sa;

Skönheten ligger i betraktarens ögon.

Det enda som behövs är tre ord. Tre ord och så ler jag som besatt...<3