Okej dagens inlägg har ja valt ska handla om det som betyder mer än allt annat i världen för mej:

Anna<3

Att det finns en person som får en att må så bra, även fast man mår skit;

Att det finns en person som alltid är där för en och stöttar en i allt man gör, oavsett om det man gör klassas som rätt eller fel;

Att det finns en person som aldrig gör en illa - trots att personen ifråga tror det för att den bryr sig så mycket;

Att det finns en person som gör en så lycklig att det känns som om man kan flyga högt över molnen av att bara kolla in i personens ögon;

Att det finns en person som kan få en att få tusentals fjärilar i magen av att bara le och fnittra lite;

Att det finns en person som alltid kommer att vara där för en, genom allt oavsett vad det handlar om;

 - Det gör mig trygg.

Att det finns en person som heter Anna som alltid kommer att ha en del av mitt hjärta gör mig trygg eftersom jag då vet att det kommer alltid att finnas en liten bit kvar, hel, då resten av hjärtat är krossat till minsta möjliga molekyl.

Jag älskar Dig, Anna, mer än allt och det kommer jag alltid att göra, oavsett vad som händer, och det vet du<3<3<3

Hare<3

Vad gör man om man vet vad man vill göra men är rädd för att ta steget? Vad gör man om man, utan att tänka efter, ger efter och förstör allt? Är det inte rätt att ge efter och riskera allt om det är det som känns rätt?

Vad gör man om all känns rätt men det är fel?

Vad gör man om det enda rätta är fel...? Vad gör man då?

Vad gör man när ens kärlek svalnar? Vad gör man när den man älskar inte framkallar andnöd? Vad gör man när man inte känner något för personen framför en? Vad finns det att göra?

Skulle det finnas ett alternativ som inte skadar någon? Skulle det finnas en väg som var lätt för båda att gå? Skulle den vägen, som var smärtfri och lätt vara den bästa eller måste man ta den vägen som gör ont, den vägen som är svår för att komma fram till en lösning? Finns den lätta och smärtfria vägen ens på riktigt eller är det bara en sån väg som existerar i filmer, i historier, som slutar lyckligt där mannen får kvinnan och de lever lyckliga i alla sina dagar?

Jag tror att den vägen som är svår, och den som gör ont är den vägen man ska ta, för under tiden man färdas på den så utvecklas man, både som par och som person, man vet vad man vill och vad man inte vill. Det lättaste sättet att älska är att låta dn andra vara sig själv. Men om den man älskar hindras från att vara sig själv då? Om den man älskar inte lever sitt liv? Ska man inte få gå in då, säga ifrån och påpeka, eller ska man låta det vara? Bara låta det va och låta den man älskar sköta problemet helt själv?

Kan man göra något för att hjälpa personen eller ska man bara vänta och låta personen hjälpa sig själv? Ska man låta personen man älskar göra allt själv och ska man låta personen man älskar se sin älskade inte gra någonting utom at stå och se på?

Borde man inte gå in, säga ifrån och påpeka? Borde man inte det?

Jag trodde inte på kärlet vid första ögonkastet, jag trodde inte på evig kärlek. Jag trodde inte på att kunna älska någon man inte har träffat och jag trodde inte på att kunna älska någon på avstånd. Jag trodde inte på långdistansförhållanden och jag trodde inte på att man kan ta en paus i ett förhållande. Jag tror på det nu.

Kan man som en del i ett förhållande bara ge efter och låta den andra delen vinna? Kan man bara ge upp och låta det vara? Kan man ta en paus och ge upp allt som hade med kärlek att göra för ett tag? Om man kan det, kan man bara fortsätta där man var sen eller måste man börja om från början? Finns det någon möjlighet? Kan man göra så? Klarar ett hjärta av det? Klarar två hjärtan av det?

Vad gör man om man älskar någon så mycket att det

inte finns något man inte skulle göra för henne??