Varför känns det som om jag blir utelämnad hela tiden? Som om jag blir bortglömd och bara ihågkommen om jag säger något? Varför känns det som om ingen skulle märka om jag brydde mig eller inte, eller om jag skulle skrika allt vad jag hade? Skulle någon bry sig om jag skrek? Tror inte det, ingen skulle nog höra mig i alla fall...

Varför känns det som om vänner, familj - de man älskar bara låter en vara och inte bryr sig? varför är det jag som måste ta första steget hela tiden? varför ska det vara jag som blir drabbad när jag är den som har gjort minst för att åstakomma smärtan? Varför är det jag? Varför är det inte jag?
Varför är det inte mig folk går till? Varför blir jag den som lämnas utanför till tystnaden och ovetenskapen om vad som pågår? Varför är det just jag?

 - För att det är så...

For forever and a Day<3

Innan var det jag som vände och vred; gjorde allt till något man kunde bli sur över. Det förstörde nästan allt. Nu känns det som om att du gör samma sak, vänder och vrider och riskerar att förstöra det som finns kvar. Förstör det som kan byggas upp... Föstör inte det som kan räddas...

Jag vet precis varför men jag förstår inte. Hur kunde jag låta det gå så långt? Hur kunde jag vänta till detta hände med att göra något åt problemet? Varför blir det aldrig som man tänkt sig? Varför slutar det alltid med att någon får mer än den andra? Varför är det så att det alltid är någon som blir sårad i slutändan?

Att förlora någon är värre än att lämna någon...

Lika fort som något kom in i ditt liv kan det försvinna.

Att ta någon eller något för givet är ett misstag för så fort du vänjer dig vid det så finns det en risk att det tas ifrån dig.

Att förvänta sig att någon eller något alltid ska finnas är ett misstag för att även om det tog tid för dig att vänja dig vid det så går det fort att förlora det.

Var försiktig med det du har för det kan försvinna lika fort som det kom...

Hej igen xD

Kom precis nerifrån och kände ett enormt behov av att få skriva om två av de personerna som betyder mest för mig här i världen =D

En utav dem är min syster, Daniella, eftersom att hon, trots att vi tjafsar och har oss, betydr otroligt mycket för mig och för att hon är en person som jag kan prata med om allt, trots att jag oftast väljer att inte göra det. Hon finns alltid där och det är nog bara hon här i världen som förstår mig helt och fullt ut, det är bara hon som gått igenom samma sak och det är bara hon som är en sann och stark inspirations-källa till allt jag gör. Det spelar ingen roll vad som händer, vad som sägs eller görs, jag kommer alltid att älska henne, trots att jag kommer att ogilla det hon gör eller inte gör. Det var hon som fick mig att vilja, det var hon som fick mig att börja och det var hon som fick mig att kunna leva efter en period då allt kändes hopplöst. Det har aldrig riktigt sagts men om jag fick välja en person så skulle jag välja henne. Hon är mitt allt, genom allt!<3

Den andra personen är Andy. Dannis lille grek till kille! En störtskön kille som en få en att skratta trots att man är på sämsta tänkbara humör. Han är som brorsan jag aldrig haft, fast 100 gånger bättre =D

När Danni sa att hon hittat en kille, på nätet så jag framför mig en äcklig gubbe... När on sedan sa att hon träffat honom såg jag framför mig en kille som liknade David i Simple Plan, vet inte varför just han dock, så när hon kom hem med honom blev jag positivt överaskad =D Jag tror inte att det finns en person som passar Danni bättre där ute, varken mentalt eller fysiskt och jag tror inte att Danni kunde hittat en person som gjort henne lyckligare. Jag är riktigt glad över att de fann varandra eftersom att de är det paret som gör mig lyckligast att se p.g.a 1) Deras lycka över att vara tillsammans och 2) Deras sätt att vara mot varandra - de beter sig som om de har känt varandra hela livet<3

Tack Danni för att du finns för mig<3

Tack Andy för att du finns för Danni =D ((Men jag lovar dig att om du gör henne illa, på något sätt, kan du inte annat än förvänta dig smärta... Det lovar jag =P))

Idag var jag ett arsle...eller?

Under dagarna i Göteborg/Ullared fick jag kriga för att få hålla älsklingens hand, ännu mer för att få en puss. Idag så fick jag knappt klia mig i huvudet ((och på så sätt släppa hennes hand)) utan att hon blev sur. Och då undrar jag; vill hon verkligen hålla min hand eller är det för syns skull? Är det för att hon vill eller för att andra ska se att vi är ihop?

Ibland får jag känlsan av att hon inte vill, t.ex kyssa, krama eller ta på mig... Det är tråkigt för det sista jag vill är att hon ska känna att hon måste göra det. Skulle inget hellre vilja än att hon sa som det var, bara sa det för en gång skull, utan att bara säga 'förlåt' och låta det rinna ut i sanden. Önskar att hon för en gångs skull bara kunde säga vad hon tyckte och stod för det... Bara en gång... För ibland känns det som om jag bestämmer åt henne... Vill inte vara den som bestämmer om hon älskar mig eller inte, det vill jag att hon bestämmer själv!