Jag saknar dig, som fan. Vill bara att du ska vara här så att jag kan prata med dig, vara med dig, bara sitta i soffan med dig. Kolla på TV som vi brukade medan vi pysslade med annat. Det var det vi brukade göra, kommer du ihåg? Vi brukade alltid ha något att göra. Sy, sticka, baka, kolla på tv, handla, bada, vad som helst. Vi gjorde alltid något. Aldrig uppskattade jag riktigt att du var där, det skulle du ju ändå alltid vara tänkte jag. Men jag hade fel, du skulle inte alltid vara där. Du försvann från oss, du lämnade oss på den här jorden för att ha det bättre.

Du vet om att jag saknar dig va? Mer än någonsin förr. Det var du som fick mig att vilja vara kvar. Det var du som fick mig att vara mig själv. Det var av dig jag fick stödet. Det var du och du var min och jag saknar dig, som aldrig förr.

Jag saknar ditt leende. Jag saknar ditt skratt. Jag saknar dina fingar då du hjälper mig med nuppnålarna. Jag saknar dina bruna ögon som lyser ab glädje och busighet. Jag saknar att du är här. Jag saknar Dig.

Hade du varit här hade det inte varit annorlunda - jag hade ändå inte uppkattat ditt sällskap mer, men jag vet att jag hade uppskattat det, det gjorde jag alltid, men inte så mycket som jag önskar att jag gjorde. Men jag saknar dig, jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra.

Jag antar att man inte vet vad man har förrän det är borta...

Nej nu blir jag irriterad! Seriöst?! Varför i helevte ska det finnas 6,000 olika smaker på Kalles Kaviar? Vad hände med det gamla hederliga pålägget, tillverkat av fiskägg? Vart tog det vägen? Jag vet inte, jag ser det inte för hyllorna som är fullproppade med Kalled, randiga, prickiga, rutiga, skimrande, blinkande, sjungade och dansande kaviar. Jag blir irriterad!
Varför ska man ha 'Kalles Prickiga, Perfekt på Frukostmackan' när det är mer färskost i skiten än kaviar? Varför inte bara köpa hem färskost?

Eller 'Kalles Randiga'... Don't even get me started on that one... Seriöst? Jag tycker att det börjar spåra ur nu... Snart kommer väl Kalles Söta med smak av choklad eller mint eller nåt... Eller varför inte Kalles Flytande i flaska tillsammans med apelsin juicen så att man slipper dricka juice och ha kaviar på mackan för det är ju såå jobbigt att fixa det... Orka!
Nej, nu ska jag kolla på utröstningen i Idol och inte störa er mer med min irritation över att kaviar inte kan få vara just det, kaviar...

Hare<3

Jag visste inte...<3

Jag har kollat igenom hemsidan till universitetet som Peter snackade om, Edinburgh Napier University, och nu är jag taggad som fan! Nu gäller det bara att jag kommer in också =D Jag hoppas verkligen att jag klarar det här... Jag kom på, då jag läste igenom sidan och allt vad som kommer hända hit och dit, att det finns nog inget jag velat så mycket i hela mitt liv =D Om jag inte gör det här kommer jag ångra mig hela mitt liv. Jag kommer gå och undra varför i helvete jag inte åkte dit. Jag måste åka dit. Inte för någon annans skull, bara för min egen. Dessutom finns möjligheter att studera i Sverige ett tag om jag väljer den skolan - kan det bli mer perfekt? Aja, nu ska jag inte ställa in mig på att börja där - jag måste ju komma in först =) *håll tummarna!*

Nej, nu måste jag verkligen börja med läxorna - jag tror jag börjar med engelskan =D

Hare<3

Alltså nu är jag helt störd i huvudet av alla tankar som ramlar runt där inne. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ju studera i England eller Skottland, journalistik, men jag vet inte hur jag ska göra eftersom att jag inte är säker på att jag skulle klara det. Det är så många faktorer som gör mig så taggad att åka med samtidigt så är det minst lika många som skriker åt mig att stanna hemma. Jag pratade med mamm om det här igår och fick veta att hon egentligen inte vill att jag åker eftersom att hon kommer sanka mig och allt det där men att hon inte kan säga att jag inte får åka eftersom att mormor mer eller mindre gjorde det till henne och hon ångrar att hon inte åkte ändå. Jag vet att det är själviskt att tänka så men det är mitt liv. Det är jag som ska leva med den här utbildningen, plus vad den nu leder mig till, resten av mitt liv. Jag oroar mig för så mycket. Jag kommer verkligen att sakna Anna mest av allt. Jag kommer att sakna familjen och alla kompisar. Jag kommer sakna Sverige i allmännhet, även om jag inte kan vänta på att få åka. Sen så vet jag ju inte ens om jag kommer in på University of Edinburgh. Det vet jag ju inte och kan omöjligt veta det förrän det händer. Det är en av de saker som gör mig mest orolig och osäker på det här. Tänk om jag inte kommer in, vad gör jag då? Jag har ju mer eller mindre ställt in mig på att åka dit, på att plugga där och skaffa mig en framtid där. Tänk om det inte fungerar. Vad FAN gör jag DÅ?

Om jag inte passar in. Om jag inte vet hur saker och ting fungerar. Visst man lär sig men vad fan gär jag om jag inte trivs? Om jag vill åka hem? Visst, man får bita ihop och gilla läget men är det jag?
Är det jag att åka iväg, till ett annat land och plugga i 3 år? Är det jag? Jag vet inte och jag är rädd att jag inte kommer få svaret på den frågan förrän jag är där.

Jag kan tänka mig att plugga journalism i Sverige också, absolut, men grejen är det att om jag pluggar i UK så är det en mycket större merit än att ha pluggat i Sverigie, både då man söker jobb i Sverige och i UK...Fan alltså - jag blir så sur på mig sjäv för att jag inte vet vad jag vill. Jag vet att det är ett år kvar men det räcker inte, jag skulle behöva minst 5 år till, bara för att kunna förbereda mig, för att kunna ställa om mig...

Den är det ju det här med pengar också. Jag har inte pengarna som krävs för att kunna plugga där. Visst, jag kan få det mesta av CSN och motsvarande studiehjälp i Skottland om jag pluggar i 3 år. Men sen tillkommer ju kostnader och sånt. Boende? Vart skulle jag bo i så fall? Jag vet ingenting och det känns som om jag måste veta. Jag måste veta för att våga. Och jag måste våga för att åka. jag msåte åka för min skull. För min framtid. Jag måste veta för min framtids skull och jag måste veta nu...

Jag vet inte, det är så mycket som gör mig osäker men samtidigt vet jag att det är det här jag vill. Måste livet vara så svårt?! Måste jag välja själv, kan ingen annan bara säga åt mig att åka, punkt slut? Det skulle vara så mycket enklare då... Hjälp...!

Just nu känns det så. Det kan bero på kommentarer. På saker som sägs och förblir osagt. Jag vet inte vad jag ska göra, det känns som om allt falerar och ramlar samman kring mig och jag kan inte göra något åt det. Vad ska jag göra när det jag gör ändå inte duger? Vad ska jag göra då ingen annan är villig att hjälpa till? Varför ska jag göra något när du är ovillig att ändra dig? Varför är jag den som blir sårad när jag bara vill väl?

Varför? - Jag vet inte, I guess that's life...

Kommer hem på bra humör, ska berätta om att jag har beställt studentmössa och så vidare. Men jag kom inte ens innanför dörren förrän fruntimret började skrika om något. Jag hade inte gjort ditt och skitit i datt. Det här hade ja gjort men de var inte alls bra och så vidare. jag flyr till rummet med datan och vad märker jag? Hon har städat mitt rum. Mitt rum! Mitt! Vad är det med mammor som alltid ska lägga sig i? Som alltid ska göra på sitt sätt? Visst hon stör sig på att de e stökigt i mitt rum, so what? Stäng dörren så slipper du se skiten! Hon säger att hon vill ha det rent. Visst, ha de rent men stay out of my room! Jag blir såååå arg! Vill slå någon just nu så nu är ett dåligt tillfälle att komma över för att prata eller nåt...